Skadeglad...

...måste jag faktiskt erkänna att jag är just nu.
Anja tog en bronsmedalj efter den hemska kraschen igår, fantastiska människa, tack vare att en amerikanska körde ur! Ja, inte enbart, hon gjorde ju en otorlig insats själv men när hon inte kunde påverka mer och det kändes som det skulle bli ännu en snöplig fjärde plats i detta OS händer det. Såg precis bilder från blomstercermonin med en gråtande Anja på pallen - underbart med glädjetårar. Precis som Anja hade jag tårar i ögonen.
En annan parallell mellan mig och Anja kanske man kan säga är våra lår...
Mellansessan påpekade tidigare idag (när jag drog runt i mitt underställ) att "du har så stort här på benen, det vill inte jag ha". Nej tack det vill inte jag heller! men när jag ser Anja på TV så känns mina lår ganska små och jag känner mig lite nöjdare. Fast det är klart tittar man närmare är ju mina lite (eller förresten mycket) sladdrigare och gropigare. Hur kan det komma sig?? Jag som tränar så fantastiskt energiskt för tillfället ;-)